Månad: augusti 2020

”Nihil humanum mihi alienum”

Inget mänskligt är mig främmande. Vi är mitt i en pandemi nu och alla försöker på sitt sätt att anpassa sig till dessa nya tider. Själv har jag vunnit mig själv genom att inte kunna göra så mycket hela tiden. Genom att tvingas hålla mig på några begränsade platser har jag också tvingats att hålla mig själv i styr, inte fly in i spänning och resor utan bara vara hemma och vårda relationer och mig själv.

Vad är ett hem? Vad är sinnesfrid och vad är jag när jag tvingas sitta på mina händer? Energin måste få sitt utlopp men det fungerar ju var helst man är. I ett dammigt och luftförorenat Warszawa har jag inte kunnat springa eftersom ögonen svämmar över och instinktivt retirerar jag. Det vore dumt att utsätta sig med kraftigt flås för dessa partiklar. Springa i ansiktsmask – nej … Det är tillräckligt jobbigt att tvingas sätta på sig den i alla affärer och offentliga platser. Den gör mig svettig och jag får klaustrofobiska känslor.

Eftersom jag vid femtio har lärt mig crawla med Therese Alshammar, tänkte jag att simning vore ett alternativ. Men alla simhallar är sommarstängda i Warszawa. Jag och en fin vän hittade en spa-liknande simhall dit vi till slut fick tillträde men det blev inte riktigt samma sak.

Så vi jobbade på ”torpet”. Omgivningarna runt är vackra med enorma äppelplantage. Vår lilla oas är ännu vackrare, även om vi inte har kunnat odla några blommor eller bygga bekvämligheter är det alltid en lättnad att komma dit. Den är en hörnträdgård och med sitt mikroklimat av buskage, många höga valnötsträd, akacior, en ensam lind, några ekar och ett tiotal äppelträd utgör den ett paradis för fåglar och smågnagare, igelkottar, katter och andra mer skygga djur. För det mesta står det tyst och tomt utan mänskligt intrång. Dess naturliga invånare kan sova tryggt i skuggan och fukten.

Jag älskar ”dzialka” – att komma dit innebär alltid jobb men det är skönt och ger en god sömn efter en heldag med primitivt liv. Vi tänkte renovera stugan som står som en liten murkloss inklämd mellan ekarna och äppelträden. Några gamla syrener har växt om den med någon meter vilket ger den ett rätt ynkligt intryck. Ingen har rört dess innanmäte på femtio år, vågar jag påstå. Jag har gjort några försök men alltid tvingats ge upp: för känslosamt, plågsamt och skört. Minnen ligger som ett tjockt töcken över hela ”dzialka”. Jag räknade till elva personer som passerat revy och lagt sin vakande hand över en mans livsverk: gammelfarfar. Han var tyskättling och fick lida mycket för sitt ursprung under kriget. Efter flyktförsök och stor dramatik för sin lilla familj, fru och tre döttrar, tog han till slut tjänst inom polisen som blåpolis (granatowy policjant) och i princip som överlöpare, vilket han fick lida för efter kriget och straffades av kommunistregimen med fattigdom och utfrysning.

De som minns honom säger att han var en fin person som antagligen bidrog till att rädda flera personers liv. Hur judarna hade det i den lilla kommunen ska vi inte ens tänka på… Alla är borta och spåren av deras handel försvunnen. Husen bebodda av polska bönder som det går bra för ekonomiskt. Varje år märks stora förändringar och äppelindustrin blomstrar. Dessa äpplen finns också att köpa i Sverige.