Pengar” av Victoria Benediktsson är en roman som handlar om den unga Selma som redan vid 16 år gifter sig med en rik brukspatron. Hon väljer det aktivt för hon anser sig ful och har konstnärsambitioner men orkar inte vänta på att hitta någon sponsor för att kunna leva på det som yrke. Ful är hon inte när man läser berättelsen utan snarare livlig, reflekterande och skarp. Hon beskriv som stark och frisk – vid god vigör. Det är en 1890-tals roman så ordvalen är sådana. Benediktsson skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren antagligen för att överhuvudtaget bli publicerad. Genom berättelsen visar hon en medvetenhet om flickors utsatthet och maktlöshet så det är svårt att fatta hur mottagarna kunde blivit lurade att en man skrivit den.
Selma inser rätt snabbt att hon offrat sin ungdom för pengar, att hon köpt sig till ett bekvämt liv. Den har tydligen självbiografiska drag då författaren själv gifte sig ung, ångrade sig redan efter bröllopsnatten, kastade sig i en morbrors armar och bad att få komma hem igen, bryskt avfärdad. Man drabbas av barnets nyckfullhet och tvära kast för som sexton är man så mycket barn. Tankarna förs till de som gifts bort mot sin vilja. Jag lyssnade på en berättelse av Zinat Pirzadeh som blev bortgift lika ung. Hon lyckades komma ur det på något sätt. Selmas situation är annan då hon valt det själv (eller accepterat; ingen ville tvinga henne för hon var ett älskat barn) och Benediktsson är kritisk mot att så unga människor får bestämma över sitt framtida liv och mot giftermål med barn överhuvudtaget.
Som Selma gifter in sig till pengarna gör också en av karaktärerna i serien ”White Lotus” som går på HBO: Baba, som firar sin smekmånad på lyxhotell med sin sexigt snygga rika man. Genom serien inser hon vilken skitstövel han är och vad pengar och makt betyder mer för honom än att ha det gott, njuta av livet och harmoniskt fira en viktig period i livet. Berättelsen är uppbyggd av skicklig subtil satir och är otroligt roligt igenkännande. Den är full av vackra människor på stränder och vid solnedgångar i Hawaii, syrliga pikar som kryddas med livsinsikter när inte rikedom skyddar mot livet självt. Jag kanske återkommer till denna serie eftersom den känns ny och rolig. Jag har kommit till ungefär sjätte avsnittet men gillar den än, trots att det börjar spåra ur en aning när managern inte kan hålla fingrarna från droger.
Selma har också insett vad kärlek faktiskt kan innebära av vardaglig förtrolighet när hon konfronteras med sin kusins förlovning med den unga Elvira. Kusinen håller ett ilsket föredrag om kvinnors ovilja att lära sig nytt inom vetenskapen och falsk blygsel över att diskutera barnafödsel och annat intimt med männen. Benediktsson visar sin samhällskritik genom att mannen tar ställning för kvinnans självständighet, vilket säkert var ett smart drag i sin samtid.
Nutida satirserier och dåtida romaninlägg är exempel på hur man i olika tider anpassar sin genre för att nå ut med sina budskap när tiden verkar hoppat ur led. En ständig fråga om varför vi håller på som vi gör och ett rop till samtiden om att skaka om sina grundvalar, kanske?