Månad: mars 2023

Rubriken syftar på en artikel av Inger Lindberg som jag läste när jag gick min utbildning till lärare i svenska som andraspråk. Det handlar mest om grammatik men reflektionen idag är konflikten mellan föräldrar och barn där det strävas åt helt motsatt håll. Barnen; eller de unga vuxna ska frigöra sig och gärna kontrastera till föräldrarna som å sin sida vill hålla fast, behålla och svetsa samman med slitstarka band för att inte förlora de kära. Historier och skräckexempel på vänner, väninnor som förlorat kontakten med sina telningar pga någon, som rent objektiv kan verka vara en allmänmänsklig brist. Man ryser till och ruskar bort; hemska tanke och hoppas att inte drabbas själv. Medan det i själva verket är rätt bäddat för att det ska ske. Det är egentligen märkligt att det inte sker oftare med tanke på de motsatta enorma krafterna som kanske är naturlagar. Hur ska man någonsin kunna förena dessa krafter, eller ska man inte?

Låt barnen löpa! Släpp barnen loss, det är vår! Var inte där och peta och räta upp och rätta till och ställ till rätta. Släpp taget. Gå vidare in i världen där du nu som förälder behöver klara dig själv. Det finns förstås olika skolor här och röster som ropar från olika håll och olika sinnesstämningar gör att man lutar åt olika håll i besluten om vem man ska lyssna på. Som en fura på kalhygget. En skör blåsig dag tänker man si och en dynamiskt solig tänker man så. En förnumstig dag lyssnar man på en klok podd i ämnet och finner tröst i att kanske, kanske ha gjort någon detalj rätt. När en annan podd förklarar precis hur saken borde ha skötts, vilket inte alls stämmer in på hur det faktiskt var och då sänks självförtroendet ner i skuldträsket. Risken finns därför att barnet kastas ut med badvattnet. Intet ont som inte har något gott med sig. Medaljens baksida och fötterna upp och huvudet ner. Eller: se det från den goda sidan. Gör om och gör rätt eftersom barnen alltid är ens barn oavsett hur gammal man blir och de blir. Rätt ska bli fel och vice versa. Så skola de sista bliva de första och de första bliva de sista för att tala med Matteus.

Det finns vissa mönster som upprepas i naturen och som går i cykler, vilket också observeras i tankemönster. Det är loopar men är de naturkrafter eller kan de brytas? Enligt dr Diamantis är dagens citat: ”Du kan inte gå tillbaka och ändra början men du kan börja nu och ändra slutet”. Jag lyssnar på hans bok om kinesisk medicin där han blandar filosofi och mänskliga tillkortakommanden med örter, tankens kraft och förstås yin och yang. Tydligen är yinyang från början ett ord, vilket blir mer logiskt.

Utforska tanken. Ok. Och det som främst slog mig var mina egna tankeloopar av effektivitet. Om jag ska bryta mönster ska det vara en form av att slå två flugor i en smäll. Och sen: varför tänker jag alltid i form av slagkraft och verkan? Men sen: en kritisk tanke! Får man vara kritisk mot sig själv? Eller är det utslag av neurotiserande? Så här kan det se ut i medvetandeströmmen när man talar med sig själv fram och tillbaka. Talet och munnens symptom är enligt kinesisk medicinterapi kopplat till hjärtat men det kanske är överspänt att säga att tankar är tal. De är ju inte verbaliserade än och kommer kanske aldrig att bli det. Tänk hur många tankar som aldrig får luft och som bara surrar inuti alla våra hjärnor. Många av dem är säkert storartade och borde basuneras ut medan andra inte ens är värda en viskning eller borde stoppas under skämskudden.

Det är en isande vind och noll grader idag. Jag har ätit ankomelett med ankägg till frukost och med stor risk för att blåsa bort behöver jag gå ut och vädras. Dammet börjar samlas i hudporerna av för mycket dator, serier, pianoklink och trappstädning. En lördag på förmiddagen och ögonblicket är nu. Vart ska det ta mig? Vart ska jag ta mig?

Inte längre än till Röda korset och rea på kläder, en tia för allt du kan hitta av överblivna trasor och korskvinna i kassan var häpet beundrande att jag lyckades hitta nåt. Men det gjorde jag: en anorack, översized blå med gult foder märke, xxxx, en citrongul hemstickad topp – för det var ingen jumper utan just en mindre lite slank variant av fingarn, ljust gul fin- stickad med brunt fickbensmönster därfram och båthals. Verkligen fin! Hoppas jag vågar ha den, bara. Ibland köper man i ögonblick av vågat mod men i nästa sinnesstämning går det inte alls, vilket gäller starka färger. Men väldigt söt. Sen en blågrön kjol och en marinblå fleece, tyvärr med bara kragöppning. Men nätt. Alla fyra för fyrtio riksdaler.

Sen tog jag en tur till skogen och vandrade bland knarrande träd som hotfullt vittnade om att döden alltid är närvarande (eftersom de kan falla över mig närsom). Memento mori. Jag insåg där och då att jag rent statistiskt bara har 28 år kvar i livet. Vad ska en sådan insikt föra med sig egentligen? Den gode Diamantis ställer frågan, var skulle du bo och vad skulle du göra om du var ekonomiskt oberoende och inte hade några förväntningar från omgivningen på dig? Jag tittar upp i trädkronorna och söker förgäves efter svar om något annat, men finner att jag nog har det rätt ok där jag är. Emellertid har jag inte varit överallt så hur ska man kunna veta? Det är nog bäst att fortsätta att röra sig helt enkel.

Hon kom, jag bjöd henne att ta av sig sina blöta paltor och slå sig ned för att torka sig och jag var förvånad att hon så plötsligt infann sig men det var hon – våren, våren! Vi välkomnar dig.

Dagens sångtext från Grechutas ”Wiosna..” slår an samma ljuvliga ton när den genom Spotifys eter verkligen råkar hamna i mina öron i precis rätt tid för idag är vårvintern här och det är första mars och solen värmer, snön smälter men det är fortfarande riktigt råkallt. Jag har mössa och dunjacka för i skuggorna ligger isen halkvänligt kvar och lurar, som lönnmördare bakom hörnet beredd att sätta krokben för den som hastar till pendeltågen. Det är fantastisk hur, om man är uppmärksam, låttexter eller enstaka lästa citat ur en bok som råkas slå upp på en viss sida, kan träffa mitt i prick. Om en inte visste bättre skulle en tro att någon annan matar en. Pronomenet en är genuskorrekt och visar en politisk neutralitet mitt i det andefattiga andliga och i den allmänna begreppsförvirringen.

Sedan igår var det någon form av lokförarprotest så flera avgångar ställdes in, folk smått irriterat förfärade men tålmodigt väntande på att äntligen få komma hem. Så ock jag. Men jag har en ny strategi, som går ut på att ta tillfället i akt även i vårvintertider.

Det som togs var en rundtur i VH´s prominenta centrum med en mängd andra som också förstod att vänta är slöseri på dyrbar tid. Man kan lika gärna besöka närmaste Coop. Vansinnigt dyrt där förstås. Vem sjutton har råd att handla på Coop? Min nya strategi är att bara handla sånt som är värt och låta chimpanshjärnan tåla sig. I hunger är det inte lätt men det gäller att föröka förena sin målbild med handlingen. Att inte bli illamående är ingen målbild men att att vara en människa med en lugn mage kan bli visionen här. Hur som helst klarade jag det inte direkt utan köpte en hel del skräp när jag ändå höll på. Chimpansen behöver få sitt i sinom tid och tiden är nyckelordet för den. Jag köpte tre käck för tio kronor, vilket var prisvärt (säkert utgånget datum) och en smarrig kokosboll som fick göra basilikan och jordnötterna sällskap. Kalaset gick på 57 riksdaler, vilket kändes rimligt billigt lagom så här tre dagar efter lön. Jag sparar till framtida utsvävningar. Man vet aldrig när pengarna behövs bättre än till mat. När jag pratar o chimpansen hänvisar jag till en bok jag inte vet namnet på av Maria Borelius men det går säkert att googla fram den.

Apropå googla så har jag redan förbrukat mitt konto på openchat och funderar på att börja prenumerera. För en snåljåp som jag behöver det verkligen dock vara värt det och därför funderar jag än. A säger: the time i now. Och det måste man ju verkligen hålla med om men jag vill inte slösa dyrbar värdefull drömtid som jag istället kunde sitta och se White Lotus på (fast säsong två är riktigt värdelös) eller klinka på pianot. Men gör jag det ska den få producera; frågan är vara vad.