Det finns vissa mönster som upprepas i naturen och som går i cykler, vilket också observeras i tankemönster. Det är loopar men är de naturkrafter eller kan de brytas? Enligt dr Diamantis är dagens citat: ”Du kan inte gå tillbaka och ändra början men du kan börja nu och ändra slutet”. Jag lyssnar på hans bok om kinesisk medicin där han blandar filosofi och mänskliga tillkortakommanden med örter, tankens kraft och förstås yin och yang. Tydligen är yinyang från början ett ord, vilket blir mer logiskt.
Utforska tanken. Ok. Och det som främst slog mig var mina egna tankeloopar av effektivitet. Om jag ska bryta mönster ska det vara en form av att slå två flugor i en smäll. Och sen: varför tänker jag alltid i form av slagkraft och verkan? Men sen: en kritisk tanke! Får man vara kritisk mot sig själv? Eller är det utslag av neurotiserande? Så här kan det se ut i medvetandeströmmen när man talar med sig själv fram och tillbaka. Talet och munnens symptom är enligt kinesisk medicinterapi kopplat till hjärtat men det kanske är överspänt att säga att tankar är tal. De är ju inte verbaliserade än och kommer kanske aldrig att bli det. Tänk hur många tankar som aldrig får luft och som bara surrar inuti alla våra hjärnor. Många av dem är säkert storartade och borde basuneras ut medan andra inte ens är värda en viskning eller borde stoppas under skämskudden.
Det är en isande vind och noll grader idag. Jag har ätit ankomelett med ankägg till frukost och med stor risk för att blåsa bort behöver jag gå ut och vädras. Dammet börjar samlas i hudporerna av för mycket dator, serier, pianoklink och trappstädning. En lördag på förmiddagen och ögonblicket är nu. Vart ska det ta mig? Vart ska jag ta mig?
Inte längre än till Röda korset och rea på kläder, en tia för allt du kan hitta av överblivna trasor och korskvinna i kassan var häpet beundrande att jag lyckades hitta nåt. Men det gjorde jag: en anorack, översized blå med gult foder märke, xxxx, en citrongul hemstickad topp – för det var ingen jumper utan just en mindre lite slank variant av fingarn, ljust gul fin- stickad med brunt fickbensmönster därfram och båthals. Verkligen fin! Hoppas jag vågar ha den, bara. Ibland köper man i ögonblick av vågat mod men i nästa sinnesstämning går det inte alls, vilket gäller starka färger. Men väldigt söt. Sen en blågrön kjol och en marinblå fleece, tyvärr med bara kragöppning. Men nätt. Alla fyra för fyrtio riksdaler.
Sen tog jag en tur till skogen och vandrade bland knarrande träd som hotfullt vittnade om att döden alltid är närvarande (eftersom de kan falla över mig närsom). Memento mori. Jag insåg där och då att jag rent statistiskt bara har 28 år kvar i livet. Vad ska en sådan insikt föra med sig egentligen? Den gode Diamantis ställer frågan, var skulle du bo och vad skulle du göra om du var ekonomiskt oberoende och inte hade några förväntningar från omgivningen på dig? Jag tittar upp i trädkronorna och söker förgäves efter svar om något annat, men finner att jag nog har det rätt ok där jag är. Emellertid har jag inte varit överallt så hur ska man kunna veta? Det är nog bäst att fortsätta att röra sig helt enkel.