Månad: maj 2022

Det var en nordlig vind som pinade i solen denna åttonde-majdag. Men fina kap på Hågelbyloppis och sedan en tur till Tyresö för att hos en viss arkeolog och teologistuderande kvinna köpa ett nytt soffbord vid namn: Stockholm – mycket fint bord med ett passande namn. Jag har ju köpt ett par Stockholmsbyxor också på överskottsbolaget i Nynäs – kan varmt rekommenderas. 30 kr för att par mjuka brallor. Jag har bara ett krav på mina loppiskläder: de ska vara mjuka. För övrigt köper jag bara på loppis. Jag typ äger inte ett nytt plagg. Om jag inte har fått det eller köpt nytt på loppis, vilket förekommer. Ekotänkande som började som brist på pengar och slutade som hippt inne hållbart. Stockholmsbyxorna fick jag sy in ett par varv och det blev väldigt snyggt.

Igår var jag ledsen en hel dag. Först för att pianot hade stämt ur eller felstämts dagen innan. Jag bröt ihop över det. Efter viss rannsakan tror jag egentligen inte att det berodde på pianot; det borde gå att åtgärda. Men det som gör en ledsen kan vara en sorg som kommer från ingenstans och drabbar. Mycket ont händer i världen nu och jag har sjukdom runt omkring mig, som alla andra. 

Lyckades i alla fall koka benbuljong på märgben. Nu ska vi läka magen. Det kan ju vara magen som är ledsen. Magkatarr. Katar är förkylning på polska, alltså magförkylning, ett ord som kan låta rimligt om kroppen i övrigt är förkyld. 

För övrigt är det äntligen varmt uppe i våra trakter men jag fortsätter att simma i simhallen så länge den är öppen. Det är faktiskt en bra tid att simma på för folk vill hellre vara utomhus så det är gott om liggplats i bastun. Jag ligger gärna på magen i bastun efter mitt ryggskott. Sjukgymnasten sa att det skulle vara bra. Nästa gång jag skriver ska jag visa mitt nystämda piano:)

Om du gör något till 80 % betyder det att du gör max. En oxymoron nästan. Enligt säker källa. En framkrystad ansträngning gör ingen glad. Och med det sagt behöver vi luta oss tillbaka och chilla lite. Titta på körsbärsträdet i början av maj som blommar – det är krispighet, det är kravmärkt natur, det är skönt. Vårkylan i släppte till slut men förkylningen håller i sig. Jag har försökt nässkölja men det tar emot. En bökig verksamhet minst sagt. 

Du som läser det här vet kanske inte hur nördig jag är när det gäller livsstil. Min blogg heter ju livsstil genom skrivande men stilen innefattar även mat, träning, yoga och annat smått och gott som har med måendet att göra. Genom att skriva ner sina utmaningar kanske man kan hjälpa sig själv framåt. Jag har ju varit sjuk och förkylningen vill ju inte gå över så något måste jag ju göra fel, tänker jag. 

Ibland blir man översköljd av käcka coacher som vill sälja kosttillskott och “rena” produkter. Men: efter att ha lyssnat på Cecilia Furst, som jag känner till sedan förut, blev jag inspirerad till att utforska den intermittenta fastan åt andra hållet. För mig har det varit lätt att hoppa över frukosten bara jag får i mig tillräckligt med koffein och den älskade havremjölken. Jag tror att det är en form av beroende och mer hjärnmat än att det är bra för kroppen och då tillför jag ändå smör och MCT-olja. Visst att unna sig goda saker är viktigt men frågan är om det verkligen är att unna sig när det har blivit ett måste? Så ny strategi nu är att inte låta kaffet och havremjölken styra mig utan att jag styr min kroppsliga båt till rätt hamn. Kan jag istället försöka fasta kvällen innan? Att sluta äta efter klockan 18.00 – det är en utmaning! Vad ska man ersätta myset framför TV´n med? Den som vill knäcka den nöten är fri att ge mig tips!

Ett citat som får bli dagens som är en slags kiasm: “Det är inte säkert om du börjar att du blir världsmästare men det är säkert att du inte blir det om du aldrig börjar” – ungefär så, och det var gullige Haglund som sa det i sin fina podd med sin vackra, livsglada fru, Karin. Hitta dem gärna där poddar finns!

Egentligen är det löjligt att man är tvungen att resa upp till 55 (vilket är min respektabla ålder just i år) för att sedan vända, resa tillbaka till flickfingrarna och göra precis som man gjorde när man var 12 för att det är så man vill ha det. Vad skulle man med all denna livserfarenhet till? Det finns minnen av att komma hem från skolan och kasta sig på pianot för att just längtan till att få sätta sig när man visste att man hade kommit en bit och ett litet framsteg låg framför en på de vita tangenterna. Det är en stor tillfredsställelse att lyckas och det är en del av arbetet att misslyckas, för det  är ett arbete som allting annat, bara att det kallas kreativitet, konstnärlighet och skapande, musicerande. Samma med skrivandet.

Precis bestämde jag att regelbundenheten inte behöver vara varje dag. Med pianospelningen är det annat eftersom fingrarnas sugs vandrande över tangenterna. Jag är helt enkelt manad att ge mig in i verket. Simon & Garfunkel förstås och The Boxer. Den är svår trots att man tror…Jag börjar förstå systemet men jag saknar en förebild som kan spela vissa delar eftersom jag inte riktigt hör hur det ska vara och osäkerheten ger mig tvivel. Att lära sig fel handslag kan vara ödesdigert för då kan muskelminnet sätta in fel. Vissa låtar kan jag bara pricka in och de måste ju har varit svåra att lära in. Men  jag förstår att det inte handlar om känsla utan nästan uteslutande om övning och att när det sitter: öva på. Synd bara att vissa osäkra detaljer också lätt kan fastna. Jag vet också att när jag har svårt med ett ljud så spelar jag alltid fel på just det stället. Irriterande men enkel logiskt fakta att så fungerar det. Rädselminnet.