Att skam är den djupaste svåraste känslan förstod jag idag när jag lyssnade på en podd av en kille som var influerad av Brené Brown, som är expert på området. Hans historia var gripande och det fick mig att tänka på hur stark känslan kan bli. Att man inte ens kan tillåta sig att vara lycklig för man tycker inte man förtjänar det. ”Skratta på morgonen och du ska gråta innan kvällen” uttryckte någon som inte unnade andra lycka.
Varianter av skam
Men vad är skam? Det kan vara en TV-serie förstås, men här handlar det om den skamligaste av känslor. Vad tjänar den för syfte idag förutom att frånta oss rätten att leva fullt ut, att älska och andas och vara här och nu? Ingenting, eftersom den bara är en rest från tiden på slätten då gruppen innebar liv eller död enligt Brown. Grupptillhörighet kanske har den funktionen av liv och död idag också för ingen vill ju vara ensam. Men idag väljer man ju främst bort att inte umgås med dem som skäms över en i stället för att infoga sig i någon betydelselös norm som en viss grupp har satt upp som man anser värdelös.
Den skamlöse
Skam är inget för den moderna människan i Sverige. Däremot är steget till att anse sig skamlös något längre. Sträva åtminstone efter att söka vänner du kan dela ditt fulla register av känslor med. Folk som inte fördömer för att man gått på nitar, eller för att gång på gång falla ner i svarta depp-hål och självdestruktiva tankar. Nä, nu går skam på torra land! Någon sa till mig att den jag älskar är helt skamlös och jag tenderade att hålla med då. Men det var då. Vad innebär det att vara skamlös? Att gå sin egen raka väg och inte direkt bry sig om spillror av människor som råkar hamna i kölvattnet. Att jag skriver en segelmetafor är nog så genomtänkt: Västindien lockar igen. Jag ska visa en bild som visar förödelsen efter orkanen Maria:
Det ser väl inte så roligt ut, eller? Så kan man känna sig när man blir metaforiskt överkörd av en storm, men skam den som ger sig!
