Författare: admin

Rubriken syftar på en artikel av Inger Lindberg som jag läste när jag gick min utbildning till lärare i svenska som andraspråk. Det handlar mest om grammatik men reflektionen idag är konflikten mellan föräldrar och barn där det strävas åt helt motsatt håll. Barnen; eller de unga vuxna ska frigöra sig och gärna kontrastera till föräldrarna som å sin sida vill hålla fast, behålla och svetsa samman med slitstarka band för att inte förlora de kära. Historier och skräckexempel på vänner, väninnor som förlorat kontakten med sina telningar pga någon, som rent objektiv kan verka vara en allmänmänsklig brist. Man ryser till och ruskar bort; hemska tanke och hoppas att inte drabbas själv. Medan det i själva verket är rätt bäddat för att det ska ske. Det är egentligen märkligt att det inte sker oftare med tanke på de motsatta enorma krafterna som kanske är naturlagar. Hur ska man någonsin kunna förena dessa krafter, eller ska man inte?

Låt barnen löpa! Släpp barnen loss, det är vår! Var inte där och peta och räta upp och rätta till och ställ till rätta. Släpp taget. Gå vidare in i världen där du nu som förälder behöver klara dig själv. Det finns förstås olika skolor här och röster som ropar från olika håll och olika sinnesstämningar gör att man lutar åt olika håll i besluten om vem man ska lyssna på. Som en fura på kalhygget. En skör blåsig dag tänker man si och en dynamiskt solig tänker man så. En förnumstig dag lyssnar man på en klok podd i ämnet och finner tröst i att kanske, kanske ha gjort någon detalj rätt. När en annan podd förklarar precis hur saken borde ha skötts, vilket inte alls stämmer in på hur det faktiskt var och då sänks självförtroendet ner i skuldträsket. Risken finns därför att barnet kastas ut med badvattnet. Intet ont som inte har något gott med sig. Medaljens baksida och fötterna upp och huvudet ner. Eller: se det från den goda sidan. Gör om och gör rätt eftersom barnen alltid är ens barn oavsett hur gammal man blir och de blir. Rätt ska bli fel och vice versa. Så skola de sista bliva de första och de första bliva de sista för att tala med Matteus.

Det finns vissa mönster som upprepas i naturen och som går i cykler, vilket också observeras i tankemönster. Det är loopar men är de naturkrafter eller kan de brytas? Enligt dr Diamantis är dagens citat: ”Du kan inte gå tillbaka och ändra början men du kan börja nu och ändra slutet”. Jag lyssnar på hans bok om kinesisk medicin där han blandar filosofi och mänskliga tillkortakommanden med örter, tankens kraft och förstås yin och yang. Tydligen är yinyang från början ett ord, vilket blir mer logiskt.

Utforska tanken. Ok. Och det som främst slog mig var mina egna tankeloopar av effektivitet. Om jag ska bryta mönster ska det vara en form av att slå två flugor i en smäll. Och sen: varför tänker jag alltid i form av slagkraft och verkan? Men sen: en kritisk tanke! Får man vara kritisk mot sig själv? Eller är det utslag av neurotiserande? Så här kan det se ut i medvetandeströmmen när man talar med sig själv fram och tillbaka. Talet och munnens symptom är enligt kinesisk medicinterapi kopplat till hjärtat men det kanske är överspänt att säga att tankar är tal. De är ju inte verbaliserade än och kommer kanske aldrig att bli det. Tänk hur många tankar som aldrig får luft och som bara surrar inuti alla våra hjärnor. Många av dem är säkert storartade och borde basuneras ut medan andra inte ens är värda en viskning eller borde stoppas under skämskudden.

Det är en isande vind och noll grader idag. Jag har ätit ankomelett med ankägg till frukost och med stor risk för att blåsa bort behöver jag gå ut och vädras. Dammet börjar samlas i hudporerna av för mycket dator, serier, pianoklink och trappstädning. En lördag på förmiddagen och ögonblicket är nu. Vart ska det ta mig? Vart ska jag ta mig?

Inte längre än till Röda korset och rea på kläder, en tia för allt du kan hitta av överblivna trasor och korskvinna i kassan var häpet beundrande att jag lyckades hitta nåt. Men det gjorde jag: en anorack, översized blå med gult foder märke, xxxx, en citrongul hemstickad topp – för det var ingen jumper utan just en mindre lite slank variant av fingarn, ljust gul fin- stickad med brunt fickbensmönster därfram och båthals. Verkligen fin! Hoppas jag vågar ha den, bara. Ibland köper man i ögonblick av vågat mod men i nästa sinnesstämning går det inte alls, vilket gäller starka färger. Men väldigt söt. Sen en blågrön kjol och en marinblå fleece, tyvärr med bara kragöppning. Men nätt. Alla fyra för fyrtio riksdaler.

Sen tog jag en tur till skogen och vandrade bland knarrande träd som hotfullt vittnade om att döden alltid är närvarande (eftersom de kan falla över mig närsom). Memento mori. Jag insåg där och då att jag rent statistiskt bara har 28 år kvar i livet. Vad ska en sådan insikt föra med sig egentligen? Den gode Diamantis ställer frågan, var skulle du bo och vad skulle du göra om du var ekonomiskt oberoende och inte hade några förväntningar från omgivningen på dig? Jag tittar upp i trädkronorna och söker förgäves efter svar om något annat, men finner att jag nog har det rätt ok där jag är. Emellertid har jag inte varit överallt så hur ska man kunna veta? Det är nog bäst att fortsätta att röra sig helt enkel.

Hon kom, jag bjöd henne att ta av sig sina blöta paltor och slå sig ned för att torka sig och jag var förvånad att hon så plötsligt infann sig men det var hon – våren, våren! Vi välkomnar dig.

Dagens sångtext från Grechutas ”Wiosna..” slår an samma ljuvliga ton när den genom Spotifys eter verkligen råkar hamna i mina öron i precis rätt tid för idag är vårvintern här och det är första mars och solen värmer, snön smälter men det är fortfarande riktigt råkallt. Jag har mössa och dunjacka för i skuggorna ligger isen halkvänligt kvar och lurar, som lönnmördare bakom hörnet beredd att sätta krokben för den som hastar till pendeltågen. Det är fantastisk hur, om man är uppmärksam, låttexter eller enstaka lästa citat ur en bok som råkas slå upp på en viss sida, kan träffa mitt i prick. Om en inte visste bättre skulle en tro att någon annan matar en. Pronomenet en är genuskorrekt och visar en politisk neutralitet mitt i det andefattiga andliga och i den allmänna begreppsförvirringen.

Sedan igår var det någon form av lokförarprotest så flera avgångar ställdes in, folk smått irriterat förfärade men tålmodigt väntande på att äntligen få komma hem. Så ock jag. Men jag har en ny strategi, som går ut på att ta tillfället i akt även i vårvintertider.

Det som togs var en rundtur i VH´s prominenta centrum med en mängd andra som också förstod att vänta är slöseri på dyrbar tid. Man kan lika gärna besöka närmaste Coop. Vansinnigt dyrt där förstås. Vem sjutton har råd att handla på Coop? Min nya strategi är att bara handla sånt som är värt och låta chimpanshjärnan tåla sig. I hunger är det inte lätt men det gäller att föröka förena sin målbild med handlingen. Att inte bli illamående är ingen målbild men att att vara en människa med en lugn mage kan bli visionen här. Hur som helst klarade jag det inte direkt utan köpte en hel del skräp när jag ändå höll på. Chimpansen behöver få sitt i sinom tid och tiden är nyckelordet för den. Jag köpte tre käck för tio kronor, vilket var prisvärt (säkert utgånget datum) och en smarrig kokosboll som fick göra basilikan och jordnötterna sällskap. Kalaset gick på 57 riksdaler, vilket kändes rimligt billigt lagom så här tre dagar efter lön. Jag sparar till framtida utsvävningar. Man vet aldrig när pengarna behövs bättre än till mat. När jag pratar o chimpansen hänvisar jag till en bok jag inte vet namnet på av Maria Borelius men det går säkert att googla fram den.

Apropå googla så har jag redan förbrukat mitt konto på openchat och funderar på att börja prenumerera. För en snåljåp som jag behöver det verkligen dock vara värt det och därför funderar jag än. A säger: the time i now. Och det måste man ju verkligen hålla med om men jag vill inte slösa dyrbar värdefull drömtid som jag istället kunde sitta och se White Lotus på (fast säsong två är riktigt värdelös) eller klinka på pianot. Men gör jag det ska den få producera; frågan är vara vad.

Pengar” av Victoria Benediktsson är en roman som handlar om den unga Selma som redan vid 16 år gifter sig med en rik brukspatron. Hon väljer det aktivt för hon anser sig ful och har konstnärsambitioner men orkar inte vänta på att hitta någon sponsor för att kunna leva på det som yrke. Ful är hon inte när man läser berättelsen utan snarare livlig, reflekterande och skarp. Hon beskriv som stark och frisk – vid god vigör. Det är en 1890-tals roman så ordvalen är sådana. Benediktsson skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren antagligen för att överhuvudtaget bli publicerad. Genom berättelsen visar hon en medvetenhet om flickors utsatthet och maktlöshet så det är svårt att fatta hur mottagarna kunde blivit lurade att en man skrivit den.

Selma inser rätt snabbt att hon offrat sin ungdom för pengar, att hon köpt sig till ett bekvämt liv. Den har tydligen självbiografiska drag då författaren själv gifte sig ung, ångrade sig redan efter bröllopsnatten, kastade sig i en morbrors armar och bad att få komma hem igen, bryskt avfärdad. Man drabbas av barnets nyckfullhet och tvära kast för som sexton är man så mycket barn. Tankarna förs till de som gifts bort mot sin vilja. Jag lyssnade på en berättelse av Zinat Pirzadeh som blev bortgift lika ung. Hon lyckades komma ur det på något sätt. Selmas situation är annan då hon valt det själv (eller accepterat; ingen ville tvinga henne för hon var ett älskat barn) och Benediktsson är kritisk mot att så unga människor får bestämma över sitt framtida liv och mot giftermål med barn överhuvudtaget.

Som Selma gifter in sig till pengarna gör också en av karaktärerna i serien ”White Lotus” som går på HBO: Baba, som firar sin smekmånad på lyxhotell med sin sexigt snygga rika man. Genom serien inser hon vilken skitstövel han är och vad pengar och makt betyder mer för honom än att ha det gott, njuta av livet och harmoniskt fira en viktig period i livet. Berättelsen är uppbyggd av skicklig subtil satir och är otroligt roligt igenkännande. Den är full av vackra människor på stränder och vid solnedgångar i Hawaii, syrliga pikar som kryddas med livsinsikter när inte rikedom skyddar mot livet självt. Jag kanske återkommer till denna serie eftersom den känns ny och rolig. Jag har kommit till ungefär sjätte avsnittet men gillar den än, trots att det börjar spåra ur en aning när managern inte kan hålla fingrarna från droger.

Selma har också insett vad kärlek faktiskt kan innebära av vardaglig förtrolighet när hon konfronteras med sin kusins förlovning med den unga Elvira. Kusinen håller ett ilsket föredrag om kvinnors ovilja att lära sig nytt inom vetenskapen och falsk blygsel över att diskutera barnafödsel och annat intimt med männen. Benediktsson visar sin samhällskritik genom att mannen tar ställning för kvinnans självständighet, vilket säkert var ett smart drag i sin samtid.

Nutida satirserier och dåtida romaninlägg är exempel på hur man i olika tider anpassar sin genre för att nå ut med sina budskap när tiden verkar hoppat ur led. En ständig fråga om varför vi håller på som vi gör och ett rop till samtiden om att skaka om sina grundvalar, kanske?

Iterativ är ett adjektiv som syftar på en upprepande process; det som utförs dagligen. Vi använder verbet brukar eftersom vi inte har någon, så vitt jag vet, annan aspekt av verbet. Vi kan ju alltid använda presens men behöver då skjuta till ett adverb som alltid, ofta, varje dag. Idag har jag iterativt börjat dagen med gymnastik, yoga, träningspass eller vad som föredras. Jag har sedan tagit min promenad och kommit in från snön. Det snöade nämligen, stora vita flingor blötsnö och det är februari och sportlov för vissa delar av landet så det är helt i sin ordning.

I hallen slogs jag av minnen från barndomens snölekar och känslan var densamma att komma in i hallen rödblommig och blöt och sparka av sig alla kläder. En skön känsla och det iterativa är att mönstret måste ha upprepats varje dag eftersom jag och mina syskon brukade leka i snön i februari. Som alla andra barn.

Det sägs att Immanuel Kant var en rutinmänniska och som aldrig slog av på sina dagliga promenader och som åt sitt ägg på ett visst vis (som Agatha Christies Poirot heller aldrig försummade ), vilket inte bara är ett utslag och en form av trygghet utan också ett säkert sätt att få något uträttat under dagen. Kant var otroligt produktiv. Energin kan sparas på att fundera över vad man ska göra till att bara bruka göra något. Det här gör jag varje dag. Det iterativa i livet är energisparande och effektivt. Det behöver inte vara tråkigt utan kan underlätta en kreativ process. Och väcka ett skönt barndomsminne till liv. Nu är det dags för min andra kopp kaffe – den som jag tar efter att jag har lekt en stund utomhus på förmiddagen.

Jag ska säga någonting om hur det är att vara människa. Det kräver viss finess och en del träning, särskilt i att vara en social varelse. Du ska träna i empati på samma sätt som du tar på dig löparskorna och med hjälp av ett aktivt fokus ta dig an uppgiften. Ät gärna något näringsrikt innan eftersom hjärnan behöver energi för att lära sig nya infallsvinkar. Gör vi det kan vi förstå människor som kallar sig trumpister eller till och med putinister. Vad ska det vara bra för? Jo, för förståelse leder till nytänkande och kanske något annat än det som inte funkar (aggression). Det kommer att bli många parenteser i den här texten men de behövs också, tydligen.

Allt detta ovanstående enligt neuroforskaren Lisa Feldman Barret som skrivit en bok som heter 7 1/2 saker du borde veta om hjärnan (​​Seven and a Half Lessons About the Brain. Houghton Mifflin Harcourt, 2020). Man kan ju spara energi genom att hänga med folk man känner sig avslappnad med och som är som en själv. Hjärnan gillar också variation men inte gärna variation vad gäller människor; där behöver vi aktivt lära nytt för att förstå andra (empatiträning). Detta är att vara människa förstås men också att vakna med morgonångest (en lätt sådan?), gråta vid tecknade filmer som Coco och njuta av chokladbananer. 

Idag är det nationaldagen och jag har spelat Rönnerdahl på pianot och Trubbel av Monica Z, jag har städat, pratat och softat. Bakat, tvättat, gjort placki jablkowe (äppelplättar), utfodrat sonen och funderat över hjärnan. 

Idag pratade jag med min son som sa att jag har några besökare som är intresserade av nacksmärtor så jag vill ta upp det temat igen. Min egen nacke besvärar mig inte längre, såvida jag inte sitter i gamposition alltför länge; alltså över en laptop. Jag har en vana. Och det vet ni ju att goda vanor gör underverk i det långa loppet, så ge inte tappt! Vanan har jag lärt mig av Markus Greus som verkar inom postural träning där målet är att genom hållning och små korrigeringar i vardagens rörelser bli bättre i smärtande kroppsdelar. Jag har ju ett diskbråck, vilket visade sig efter en lång sittning i bil och det ska också kunna åtgärdas enligt Greus. Hur som helst har jag inte riktigt lyckats med just bråcket men det kan bero på att jag inte gör helt rätt och inte har engagerat mig tillräckligt i att gå igenom exakt hur man gör. Dessutom borde man ju individanpassa sin korrigeringsövning genom att besöka dessa posturala träningscoacher, vilket helt enkelt inte blivit av. 

Så hur gör man med nacken? Jo, jag gör övningen i samband med min morgongymnastik och faktiskt det sista jag gör i densamma innan jag sätter mig i lotusposition och sluter ögonen för vilan. Lägg dig på en matta, lyft huvudet rakt fram upp med hakan mot magen i fem “nacksitups” med hjälp av andetag, sen ner igen och vila nåt andetag. Sedan upp igen men den här gången i en vridning mot höger. Vila och sen upp mot vänster. Börja med fem eller färre andetag i varje position. Det ska vara jobbigt men det får inte göra ont. Det här stärker nackens alla muskler och fungerar faktiskt utmärkt. Det är lite jobbigt men det kan det vara värt. Jag hade ju besvär med huvudvärk förr som antagligen var nackrelaterat men den har jag sluppit. Så kör igång med nackresningar i liggande! Markus Greus video för nacken finns här. 

Det var en nordlig vind som pinade i solen denna åttonde-majdag. Men fina kap på Hågelbyloppis och sedan en tur till Tyresö för att hos en viss arkeolog och teologistuderande kvinna köpa ett nytt soffbord vid namn: Stockholm – mycket fint bord med ett passande namn. Jag har ju köpt ett par Stockholmsbyxor också på överskottsbolaget i Nynäs – kan varmt rekommenderas. 30 kr för att par mjuka brallor. Jag har bara ett krav på mina loppiskläder: de ska vara mjuka. För övrigt köper jag bara på loppis. Jag typ äger inte ett nytt plagg. Om jag inte har fått det eller köpt nytt på loppis, vilket förekommer. Ekotänkande som började som brist på pengar och slutade som hippt inne hållbart. Stockholmsbyxorna fick jag sy in ett par varv och det blev väldigt snyggt.

Igår var jag ledsen en hel dag. Först för att pianot hade stämt ur eller felstämts dagen innan. Jag bröt ihop över det. Efter viss rannsakan tror jag egentligen inte att det berodde på pianot; det borde gå att åtgärda. Men det som gör en ledsen kan vara en sorg som kommer från ingenstans och drabbar. Mycket ont händer i världen nu och jag har sjukdom runt omkring mig, som alla andra. 

Lyckades i alla fall koka benbuljong på märgben. Nu ska vi läka magen. Det kan ju vara magen som är ledsen. Magkatarr. Katar är förkylning på polska, alltså magförkylning, ett ord som kan låta rimligt om kroppen i övrigt är förkyld. 

För övrigt är det äntligen varmt uppe i våra trakter men jag fortsätter att simma i simhallen så länge den är öppen. Det är faktiskt en bra tid att simma på för folk vill hellre vara utomhus så det är gott om liggplats i bastun. Jag ligger gärna på magen i bastun efter mitt ryggskott. Sjukgymnasten sa att det skulle vara bra. Nästa gång jag skriver ska jag visa mitt nystämda piano:)

Om du gör något till 80 % betyder det att du gör max. En oxymoron nästan. Enligt säker källa. En framkrystad ansträngning gör ingen glad. Och med det sagt behöver vi luta oss tillbaka och chilla lite. Titta på körsbärsträdet i början av maj som blommar – det är krispighet, det är kravmärkt natur, det är skönt. Vårkylan i släppte till slut men förkylningen håller i sig. Jag har försökt nässkölja men det tar emot. En bökig verksamhet minst sagt. 

Du som läser det här vet kanske inte hur nördig jag är när det gäller livsstil. Min blogg heter ju livsstil genom skrivande men stilen innefattar även mat, träning, yoga och annat smått och gott som har med måendet att göra. Genom att skriva ner sina utmaningar kanske man kan hjälpa sig själv framåt. Jag har ju varit sjuk och förkylningen vill ju inte gå över så något måste jag ju göra fel, tänker jag. 

Ibland blir man översköljd av käcka coacher som vill sälja kosttillskott och “rena” produkter. Men: efter att ha lyssnat på Cecilia Furst, som jag känner till sedan förut, blev jag inspirerad till att utforska den intermittenta fastan åt andra hållet. För mig har det varit lätt att hoppa över frukosten bara jag får i mig tillräckligt med koffein och den älskade havremjölken. Jag tror att det är en form av beroende och mer hjärnmat än att det är bra för kroppen och då tillför jag ändå smör och MCT-olja. Visst att unna sig goda saker är viktigt men frågan är om det verkligen är att unna sig när det har blivit ett måste? Så ny strategi nu är att inte låta kaffet och havremjölken styra mig utan att jag styr min kroppsliga båt till rätt hamn. Kan jag istället försöka fasta kvällen innan? Att sluta äta efter klockan 18.00 – det är en utmaning! Vad ska man ersätta myset framför TV´n med? Den som vill knäcka den nöten är fri att ge mig tips!

Ett citat som får bli dagens som är en slags kiasm: “Det är inte säkert om du börjar att du blir världsmästare men det är säkert att du inte blir det om du aldrig börjar” – ungefär så, och det var gullige Haglund som sa det i sin fina podd med sin vackra, livsglada fru, Karin. Hitta dem gärna där poddar finns!

Egentligen är det löjligt att man är tvungen att resa upp till 55 (vilket är min respektabla ålder just i år) för att sedan vända, resa tillbaka till flickfingrarna och göra precis som man gjorde när man var 12 för att det är så man vill ha det. Vad skulle man med all denna livserfarenhet till? Det finns minnen av att komma hem från skolan och kasta sig på pianot för att just längtan till att få sätta sig när man visste att man hade kommit en bit och ett litet framsteg låg framför en på de vita tangenterna. Det är en stor tillfredsställelse att lyckas och det är en del av arbetet att misslyckas, för det  är ett arbete som allting annat, bara att det kallas kreativitet, konstnärlighet och skapande, musicerande. Samma med skrivandet.

Precis bestämde jag att regelbundenheten inte behöver vara varje dag. Med pianospelningen är det annat eftersom fingrarnas sugs vandrande över tangenterna. Jag är helt enkelt manad att ge mig in i verket. Simon & Garfunkel förstås och The Boxer. Den är svår trots att man tror…Jag börjar förstå systemet men jag saknar en förebild som kan spela vissa delar eftersom jag inte riktigt hör hur det ska vara och osäkerheten ger mig tvivel. Att lära sig fel handslag kan vara ödesdigert för då kan muskelminnet sätta in fel. Vissa låtar kan jag bara pricka in och de måste ju har varit svåra att lära in. Men  jag förstår att det inte handlar om känsla utan nästan uteslutande om övning och att när det sitter: öva på. Synd bara att vissa osäkra detaljer också lätt kan fastna. Jag vet också att när jag har svårt med ett ljud så spelar jag alltid fel på just det stället. Irriterande men enkel logiskt fakta att så fungerar det. Rädselminnet.