Mia Skäringers lite surmulna, säregna röst lyssnade jag idag på Vinter i P1 från 2017 med Mia själv. Hon reflekterande om döden i allmänhet och sin mormors död i synnerhet och det på ett nytt, fint sätt. Jag insåg plötsligt hur viktigt det är att vara äkta. Att göra upp med alla demoner som rusar runt i huvud och kropp och som hindrar en från att vara fullt ut. Det handlar ju om att älska och känna trots allt.
Ingen skam är för banal
I mitt förra inlägg manglades ordet skam som den anti-noblaste känslan av alla. Skammen är vi alla deltagare i. Genom att ge gliringar, ett höjt ögonbryn eller bara att säga: värst vad du var snygg idag då, är ju att projicera lite skam på sina medmänniskor (för om jag är så snygg idag innebär ju att jag alla andra dagar inte är det). Jag gillar att klä mig fint, att lukta gott och se snygg ut och antar att jag inte är ensam om det.
Köp en blomma, hylla Skäringer för att hon finns och ger oss tunga, sanningar om att vi är dödliga och sårbara småskitar som bara vill bli älskade. Ta din älskade på en resa till ett land där vädret inte är främsta samtalsämne och lev lite för sjutton! Var här och nu, totalt själfull och lev dina drömmar.
Min man vill att vi hyr ut våra två lägenheter, flyttar utomlands och lever på en strand i varma vatten någonstans. Med små medel förstås, men ändå. Minns vi friåret som en gång i tiden kunde nyttjas ett år med bibehållen procent av lönen? En variant av det hörde jag skulle bli valfläsk i år. Blir det av hoppar jag på det. Direkt. Ren lyx à la Mia.