Mobbning i skolan var temat för diskussion i dag. Ett oplanerat och spontant ämne som rykande aktuellt och hett följdes upp av alla inblandade. Det visade sig att ungefär hälften av alla elever, som ju är vuxna, någon gång själva hade utsatts för mobbning. En kvinna grät och det blev känslosamt men ofrånkomligt tvunget att beröras och diskuteras med tanke på våra egna barn. Hemska tanke att de skulle bli utsatta!
Nätmobbning är samtidens problem och läs det här, som jag själv hört någonstans: att släppa ut barnen själva på internet är som att släppa ut dem på en starkt trafikerad väg och låta dem klara livhanken hem. Läs vad psykologerna säger.
Varför UtsättEr vi Våra Barn För Mobbning?
Själva grundproblemet med mobbning är att vuxna för över sina beteenden på barnen som blir intoleranta mot olikheter. (läs gärna inlägget om Mia Skäringer) Det kan räcka med ett smärre talfel eller en annan egentligen betydelselös defekt och odjuren kastar sig över offret. Det är en slags djurisk kamp för att utesluta den svaga länken. Men eftersom barn gör som vuxna gör behöver också vuxna bryta trenden. Det räcker oftast att ta sitt ansvar och det görs tydligen inte alltid i skolan idag. Det vittnade i alla fall mina elever om.
Tragiskt att vi i Sverige som har kommit så långt med formuleringar i jämlikhets- och likabehandlingsplaner inte kan hålla mobbningen stången. Problemet är att vi har så många fina dokument som vi skriver på och som ligger verkningslösa och utan praxis i byrålådorna på våra snygga kontor. Om du som är vuxen, lärare eller vem som helst som ser barnen ser ett barn gå ensam så fråga varför hen gör det. Ingen vill egentligen vara ensam. Det är sällan självvalt. Kanske personen eller barnet svara dig att det är ok, att hen trivs i sitt eget sällskap. Tro inte det. Vi människor är ofrånkomliga flockdjur och utstötta från den dör vi en plågsam död.